Jag tror inte att man ska jaga efter kärlek, leta efter den eller otåligt vänta på att den ska finna dig. Låt det bara vara. Är allergisk mot kärlekskranka människor. Det är något som händer. Du vet när. Sånt man inte borde vara beredd på. Man bara vet. Jag är medveten om att alla har olika syn på kärlek. Min är inte klar alls, jag kanske inte ens egentligen upplevt det på riktigt. Jag vet inte längre. Jag kanske har en helt förvriden bild. De man anstränger sig för gör att man vacklar och hamnar snett. Sätter sina avtryck som man sen präglas av. Tvingas omvandla det. Måste försöka använda det konstruktivt för att kunna se sig själv bättre. Bygga upp sig själv. Förändra sitt eget invanda mönster. Jag känner att jag svamlar nu.
Klockan är alldeles för mycket för att jag ska kunna skriva något vettigt. Jag vet inte ens vad jag försöker komma fram till. Men måste jag det?
Allt blir bra till slut.