Tappade bort tankar och känslor i en diktbok hos farmor. Jag gillar inte ens dikter. Massa avskyvärt pinsamt dravel har jag alltid tänkt. Visst, det mesta var faktiskt helt ointressant men vissa rader gömde nått. Någon fin känsla som jag kände igen eller helt enkelt kanske ville känna. Nått som jag förstod mig på. Bläddrade igenom boken flera gånger om jag kanske missat någon speciell rad. Efter en stund gav jag upp.
Fint... Men se inte tillbaka.
Nästan någon slags aha-upplevelse.


Hey Branäs!
I dont mind.