Kom hem från arbetsförmedlingen nu. Fick papper på jobbgaranti som jag ska läsa igenom och ha beslutat mej om tills på fredag. Som tur var berhövde jag inte va där mer än en kvart, jämfört med alla andra gånger då jag vart där i en och en halv timma! Köpte mej en kaffelatte (kände att jag behövde en) efteråt och fick skjuts hem.
Snart ska jag nog se på film eller så kanske jag går ut en sväng det är ju fint väder. Vi får se.

Idag är jag på bättre humör tror jag iaf. Jag såg dej förut och tänkte inget speciellt faktiskt, jag bara vinkade. Om jag bara inte tänker så mycket på dej eller på några minnen så ska de nog gå bra. För det är när jag tänker som min hjärna vill explodera och ögonen tåras och jag måste anstränga mej för att trycka bort alla känslor så att dom inte ska komma ut och visa hur svag jag är. Jag gillar inte att visa mej så. Det är bara för mejsjälv som jag kan bryta ihop. Att gråta framför någon är för mej att visa sej svag. Jag vill alltid trycka undan allt långt långt bak, men det brukar ändå alltid komma fram tillslut. Det kommer va svårt att inte tänka för vi har ju lite mer än 3 år bakom oss. Men jag tycker om dej och vi var ju kompisar ifrån början så det kommer nog gå bra :) Bara vi aldrig glömmer varann.