Jag och min röst har inte blivit sams än. Ändå så kan jag inte låta bli att anstränga den.

Min händer gör ont och jag tror jag blivit resistent mot brännässlor och knott. Utrustad med kratta, converse och bara ben slet jag och syster som galningar för att få ihop alla grässtrån som fanns på marken. Det gav resultat. Väldigt öppet. Nästan som förut.
Blev ihjälskrämd av paddor som hoppade ut framför mig. Visste inte att det kunde finnas så många på samma ställe... Senare lite välbehövligt soffhäng, te och Di Leva. Satt på taket och blev påmind om hur fin utsikten är.

Jag älskar att vara ensam just nu.