Vissa personer kan man bara inte få grepp om eller förstå hur deras hjärna arbetar. Ena stunden kan dom vara hur roliga och pratglada som helst och i nästa sekund kan man se nån slags galenskap och dumhet i ögonen på dom. Det är då jag tänker "tycker jag om den här människan eller inte?" Jag blir splittrad. Man kan ju inte tycka illa om någon för att man inte förstår hur dom tänker... Det är ju det som gör att man har en egen personlighet. Eller? Nej, jag vet inte. Ibland får jag för mycket info som jag inte orkar ta till mej och som behöver bearbetas.


Man blir på något sätt omedvetet påverkad av personer som man inte trodde la märke till en men som till sist visar nån slags positiv sida. Det är sånt man kommer på så här i efterhand. Lite skrämmande men oundvikligt. Det väcker intresse.