Letade efter ett block med låtar i förut som jag visste jag hade nånstans i min nedersta skrivbordlåda. Ett sånt hemskt gammalt block som det kan stå lite vad som helst i (eftersom jag hade det i 8:an)... Fann mitt block och spelade några låtar och sen när jag skulle stoppa det tillbaka på sin plats så såg jag en dagbok. Min gröna dagbok. Jag visste att jag egentligen inte borde läsa den men jag kunde inte stå emot. Det är ju kanske kul att kunna se tillbaka och komma på att "ah, det var den dagen jag gjorde det och det", men resten vill man nästan inte ens veta av. Alla besvärliga tonårskänslor om allt och alla, fester och kärlek. Märklig nostalgi. Jag vet inte om jag hade någon aning om vad jag ville. När jag läste allt så kände jag inte igen migsjälv och jag kunde  inte sluta. Fick nästan tillbaka någon gammal ångest och skämdes lite. Hur kunde man tänka så? Men vissa saker kunde jag ändå känna någon slags saknad efter. Ganska sjukt. Men det är väl tur att man förändras och lär sig på vägen. Man ska inte va så dömmande. Jag är känner mig fortfarande som jag vore 16 och kommer nog troligtvis aldrig känna mig vuxen. Ett steg i taget.

Fortsätter knapra på Louise bananchips och har den fina känslan från solljuset och våren i kroppen.
Knut knöt en knut.