Kom att prata om curlade barn igår. Har inte varit med om (eller så har jag bara aldrig tänkt på det förut) att det är så många föräldrar som stannar hemma med sina sjuka barn nu för tiden. Nu menar jag inte dödssjuka små 4-åringar, utan lite större barn, kanske 12-åringar med lite halsont. De kan inte ens låta dem vara ensamma hemma en ynka timma även om de är friska, för man vet ju aldrig vad som kan hända. Jag kommer troligtvis bli likandan om jag får barn. Jag tycker det är lite väl överbeskyddande. Men är det fel?

Enligt en av mina lärare så har alla 80- och 90-talister blivit curlade. Bortskämda barn haha. Men alltså jag känner mig inte speciellt curlad. Visst, det är väl inte ofta som jag har fått ett nej till svar eller inte fått min vilja igenom men jag har ändå fått veta att det finns gränser och vart de går. Det som gäller. Jag känner det inte som att jag har glidit fram utan att fått stöta på några problem. Ingen har sopat undan dem. Problem har uppstått och jag har fått lära mig att lösa dem själv. Lärt mig klara mig själv. Fast det är ju kanske bara så som jag ser på det. Mina föräldrar ser det nog på ett helt annat sätt.

Kom att tänka på en annan sak.
Jag minns väl från när jag var mindre att jag oftast inte fick någon hjälp med att fixa matsäck till friluftsdagarna. Borde man egentligen få hjälp med att bre smör på en smörgås?
Dessa jävla friluftsdagar. Kommer ihåg att jag alltid var ute i sista minuten med att göra min matsäck och det blev aldrig bra. Torra smörgåsar och bruna bananer var det jag åt (eller inte åt) medan jag satt och kikade på alla vad alla andra hade i sina fina matsäckar som föräldrarna hade gjort åt dem. Smörgåsar med massa olika pålägg, varm oboy, frukt, chokladkakor, små yoghurtar och kanske lite godis. Det var en sån variation och allt var så kärleksfullt nerpackat och välorganiserat. Själv hade jag bara tagit första bästa 2 liters fryspåse och tryckt ner smörgåsen i och sen ner med den i ryggsäcken.
Det där med matsäckarna har liksom etsat sig fast hos mig. Kände mig nog lite bortglömd vid de tillfällena. Tyckte lite synd om mig själv. Jag vet inte riktigt varför. Jag vet bara att jag var så avundsjuk på alla andra just de där gångerna.
Bortskämd?