Kom att prata om curlade barn igår. Har inte varit med om (eller så har jag bara aldrig tänkt på det förut) att det är så många föräldrar som stannar hemma med sina sjuka barn nu för tiden. Nu menar jag inte dödssjuka små 4-åringar, utan lite större barn, kanske 12-åringar med lite halsont. De kan inte ens låta dem vara ensamma hemma en ynka timma även om de är friska, för man vet ju aldrig vad som kan hända. Jag kommer troligtvis bli likandan om jag får barn. Jag tycker det är lite väl överbeskyddande. Men är det fel?

Enligt en av mina lärare så har alla 80- och 90-talister blivit curlade. Bortskämda barn haha. Men alltså jag känner mig inte speciellt curlad. Visst, det är väl inte ofta som jag har fått ett nej till svar eller inte fått min vilja igenom men jag har ändå fått veta att det finns gränser och vart de går. Det som gäller. Jag känner det inte som att jag har glidit fram utan att fått stöta på några problem. Ingen har sopat undan dem. Problem har uppstått och jag har fått lära mig att lösa dem själv. Lärt mig klara mig själv. Fast det är ju kanske bara så som jag ser på det. Mina föräldrar ser det nog på ett helt annat sätt.

Kom att tänka på en annan sak.
Jag minns väl från när jag var mindre att jag oftast inte fick någon hjälp med att fixa matsäck till friluftsdagarna. Borde man egentligen få hjälp med att bre smör på en smörgås?
Dessa jävla friluftsdagar. Kommer ihåg att jag alltid var ute i sista minuten med att göra min matsäck och det blev aldrig bra. Torra smörgåsar och bruna bananer var det jag åt (eller inte åt) medan jag satt och kikade på alla vad alla andra hade i sina fina matsäckar som föräldrarna hade gjort åt dem. Smörgåsar med massa olika pålägg, varm oboy, frukt, chokladkakor, små yoghurtar och kanske lite godis. Det var en sån variation och allt var så kärleksfullt nerpackat och välorganiserat. Själv hade jag bara tagit första bästa 2 liters fryspåse och tryckt ner smörgåsen i och sen ner med den i ryggsäcken.
Det där med matsäckarna har liksom etsat sig fast hos mig. Kände mig nog lite bortglömd vid de tillfällena. Tyckte lite synd om mig själv. Jag vet inte riktigt varför. Jag vet bara att jag var så avundsjuk på alla andra just de där gångerna.
Bortskämd?

Har haft ett stort tryck i huvudet hela dagen idag. Det hjälper väl inte att sitta framför en dator kanske, men jag orkade inte ligga hemma en dag till. Jag får konstiga skuldkänslor av det, som att ingen tror på att jag är sjuk på riktigt.
Ska bli skönt att åka hem imorgon faktiskt. Behöver inte fixa mat eller diska. Ska bara ligga i soffan och va lat med stora högar av snorpapper runt mig haha. Fast saknar min syster så jag har bestämt att jag ska åka och trakassera henne lite någon dag.

Måste bli klar med ac 2 snart! Är alldeles för seg.

Btw vi hann ju inte göra något pepparkakshus haha!

Underbara soundtrack
Everybody's Gotta Learn Sometimes - Beck

Bara för att jag är sjuk behöver jag inte ligga och snora i sängen hela dagen. Sitter inbäddad i mitt täcke, lyssnar på björnstammen och mördar tyskar. Riktigt bra kombo faktiskt!

Varje gång man pratar med en människa, även om man kanske bara utbyter några meningar eller startar ett långt samtal, så tror jag att man alltid får något ut av det. Vettigt eller inte. Antingen får man fram en ytlig eller en mer djup åsikt från personen. Blir man inte intresserad av de ytliga åsikterna så går man heller inte vidare och gräver djupare eftersom man inte inte tror att man har något att lära från personen. Har man däremot gemensamma ytliga åsikter eller får ett bra intryck av den man pratar med så kan man ganska lätt gå vidare och kanske finna något man tycker är värt att ta vara på. Vad man än lyckas komma fram till så har konversationen inte varit ett slöseri av tid.
Genom andras tankar lär man sig alltid något om sig själv. Vi lyssnar och sparar omedvetet andras värderingar som vi sen vid ett senare tillfälle kan ta fram och använda för att reflektera över oss själva. Jag tror att det gör att man kommer ett steg närmare till att förstå vem man är, eller vem man vill bli.

En riktigt skön dag, alldeles underbart slapp.
Sitter i soffan med mina lila hörlurar, lyssnar på mina fina spellista på Spotify och äter glass med maränger och chokladsås. Slänger ett öga på tvn då och då. Katten sladdar på mattorna. Mitt hår är för lockigt och bångstyrigt och jag har fått hål på mina raggsockor, men jag har det riktigt bra ändå!
Mitt te kallnar.

Soliga dagar är botemedlet för mitt dåliga humör. Det är inte vinter längre. Det här med vårkänslor är förvirrande och aningen härligt. Varför inte glida runt på den känslan.

Läkarens mumlande blir till ett enerverande sus i mina öron. Huvudvärk och särskrivningar. Öppna fönstret och släpp in syre. Kaffe. Dagen bara springer förbi.

Imorgon tar jag min ryggsäck och drar hem. Ska ligga i soffan och glo på VM i skidskytte hela helgen. YES!
Allt är så osammanhängande och luftigt.

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Vad går allt ut på, vart är jag på väg, vad vill jag? Det finns så mycket att grubbla över när dagen är slut och jag sitter på bussen hem. Känner mig verkligen liten när jag sitter där och ser ut på den trista miljön och får eftermiddagssolen i ögonen. Människorna på bussen existerar inte. Just precis då känns världen så fruktansvärt stor och ödslig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det bara rullar på men jag vet inte vad som händer.

Du vet att du kommer ruttna inombords om du inte gör något. Släpp det, glöm det, börja om.
Det är så mycket lättare att peppa andra.

Stuck in a moment you can't get out of.

Jag behöver en stor kopp te och ett nytt avsnitt av himym.

Det bästa med min dag var den långa bussresan hem. Så kul har min dag varit. Jag har bara skrivit två diktat och sedan suttit, suttit och suttit. Fick träsmak i röven. Min handledare var nämligen sjuk så ingen visste vilka uppgifter de kunde ge mig... Jag hoppas verkligen hon kommer imorgon så jag kan få göra nått vettigt.

Utan att ha behövt anstränga mig så har jag konstigt nog ingen energi alls och vill bara falla i djup sömn eller möjligtvis en lättare koma. Har även börjat känna av all dans från i lördags. Tack kroppen, du är fantastisk.

Vill nu dricka saft, halvsova och läsa om Keith Richards.

Mycket vin igår men det var helt klart kul. Det enda tråkiga är att tvingas tillbaka till verkligheten dagen efter.
Jag är för trött för det här. Det sliter i mig. Det är fortfarande kvar i kroppen och drar mig tillbaka, trycker ner mig. Hela livet sliter på en men det får man lära sig att leva med. Inget är perfekt, det finns ingen fulländad lycka.
Kristinehamn är jävligt grått och det tar emot att gå och handla, fast jag vet att jag måste. Det enda som lockar mig det minsta är att de har sin lilla bokrea på Coop. Underbara bokrea. En liten ljuspunkt en dag som denna. Har inget att läsa för tillfället och det känns verkligen inte alls bra. Smått deprimerande faktiskt.

Hur ska jag orka gå upp vid halv sex imorgon och sätta mig på en sunkig buss mot Filipstad? Väl framme kommer jag troligtvis irra bort mig också.
Nej, tänk positivt.

Väldigt produktiv dag. Haft ett konstant sug efter socker och varit rastlös. Velat springa ut och bara stå där i solskenet.
Hade IT i två timmar förut. Vi fick lära oss grunderna i photoshop genom att rita ett självporträtt, ändra färg på en blomma och klistra in en varg i ett tält. Jag njöt... Ibland undrar jag varför vi har IT. Sist fick vi göra julkalendrar och pekböcker med djur och ljud i powerpoint.

Idag är en sån dag då jag önskar att jag hade en balkong. Då kunde jag sitta invirad i en filt, dricka kaffe och sola.

Det får gärna bli helg också så jag får dricka vin.

Briljant sida.

Att försöka sig på att läsa en bok om arbetsgruppens psykologi är inte det enklaste, speciellt inte ett helt kapitel. Efter en sida av citat från uråldriga gubbar och olika teorier om grupptryck så slutar jag tänka, min hjärna stänger av. Autopilot. Jag läser men sen har jag inte en aning om vad jag har läst. Det är då man ska göra nått annat, som att äta mango, kolla på gamla serier (som man redan sett tio gånger om) eller kanske spela bloonpop. Varför inte göra allt samtidigt...

Skickade in ett par filmrullar förra veckan och idag har jag har äntligen fått hem bilderna. Det bästa är att jag oftast glömmer bort vad jag har fotat, vilket gör det mer spännande att kolla igenom bilderna. Några av dom är från i somras då jag flyttade till mitt lilla rum i Kristinehamn. Även om exponeringen inte är perfekt så tycker jag ändå att det blir någon annan slags känsla när det är analogt. Mer personligt.

Har insett att jag fått någon slags hatkärlek till Sherlock.
Helt klart det bästa man kan se på tv just nu.

Tidigare i veckan fick vi reda på vart vi ska ut på praktik. Så i fem veckor ska jag vara på Filipstads vårdcentral. Ska bli kul men kommer förmodligen att tappa bort mig första dagen eftersom jag aldrig satt min fot i Filipstad förut. Jag måste åka buss också, så jag kommer säkert gå av på fel ställe, irra runt och hamna fel haha.

Men det är en sak jag har svårt att bestämma mig för. Ska jag sommarjobba eller inte? Vi i klassen fick veta att de söker vikarier på medicin på CSK i sommar. Så vi uppmanades att söka. Men jag vet inte om jag ska söka eller inte. Vill jag ha ett sista härligt sommarlov eller vill jag jobba och skaffa erfarenheter och tjäna pengar? Jag vet inte. Fast det vore ju bra att få in en fot på CSK.
Beslutsångest.

Bör: plugga på hjärtat
Gör: ser på trista tv-program och googlar

Blodets väg. Jag lär som ett barn, med hjälp av färger.

Varför är det som är lättillgängligt så ointressant? Konstigt nog så är det så. Tar vi för givet att vi måste jobba för att få något, för att kunna uppnå någon slags känsla av fullbordande? Är det för att vi vill kunna klappa oss själva på axeln och säga bra gjort, eller lever vi helt enkelt för själva jakten på nya mål? Räcker det med att uppnå något utan att behöva kämpa för det? 

Jag och min snickers får grubbla vidare.

Birdy - Skinny Love

Min klass har fått ett litet problem. Det är nämligen så att vi nu måste dela fikarum med en klass på cirka 30 pers. Det är aningen trångt och man får köa i en kvart om man ska värma sin lunch. Men det värsta är att de tror att vi delar köksskåp, för de lånar saft, gafflar och muggar hur som helst.

Blev smått irriterad när jag märkte imorse att någon jävel har tagit min mugg! Vem vill ha en ful mugg från Ikea liksom? Jag letade igenom alla skåp och lådor men den var försvunnen. Sen under hela lunchen satt jag och spanade efter den. Det är förvånansvärt många som har blå muggar faktiskt. Till slut såg jag den i händerna på en sjabbig 40-årig kvinna som stod i kön till kaffeautomaten. Jag gick fram till henne och frågade om det var hennes mugg och att jag nyss blivit av med min som råkar se exakt likadan ut. Hon sa surt att det var hennes egen vilket jag inte alls trodde på, men jag kunde ju inte stå och anklaga henne utan några bevis. Visst, det finns många som köper muggar på Ikea men jag bara vet att det var min. Vart skulle den annars ha tagit vägen? Jag får börja skriva mitt namn på alla mina grejer.

Har bestämt att jag ger upp jakten på muggen och köper en ny och finare ist.